Den stora filosofiska frågan är: Ska man klä sig precis som man vill och känner för, precis som man själv tycker är skitsnyggt fastän man VET att ALLA andra kommer att tycka att man ser ut som skit? För några år sedan när jag hade en präktigare inställning till livet skulle jag nog sagt ja. Men helt ärligt, när jag tänker på det - vad finns det för glädje i att ta på sig något som folk som ser mig med största säkerhet kommer att tycka är fult? Ogillande blickar från alla håll, media som smäller upp en bild där det står "sämst", folk som stirrar och garvar. Inte ens mamma tycker att man är fin i de där hiskeliga outfitsen man ändå envisas med att ta på sig. Man måste ju vara masochist för att gilla det. Eller tänker jag fel nu? Hur länge ska man orka få taskiga kommentarer om att man inte kan klä sig?
Eller kan det vara så att det är precis det här som Sanna Bråding har blivit framgångsrik för? Hon syntes mest och skrattades mest åt, skit samma, det gjorde i alla fall att man kom ihåg henne. Bara man märks. Sen är det ju alltid svårare att vara snyggast och bäst och då kanske man i alla fall kan vara värst. I så fall är ju Sanna ett geni!
Vad tror ni?
 |
| Inte ens Sannas mamma tyckte hon var fin. "Ååååh gumman, gud vad fiiiin du är?" Hör ni hur det låter? Jupp, skulle inte tro det... |
